Den jag är idag har formats av både sorg och lycka. Jag föddes som en väldigt glad liten flicka, åren gick man blir äldre saker händer på vägen. När jag va liten fanns inte döden eller olycka, alla jag kände va odödliga(trodde jag iaf) ingenting kunde ju hända mig eller min familj. Dock fick min familj beskedet en dag att min syster va mkt sjuk i canser.(denna jävla sjukdom) men för mig betydde det ingenting för min familj va ju odödlig! Jag va inte ofta på sjukhuset för va skulle jag göra där? Hon skulle ju snart komma hem!? De gångerna jag va där blundade jag mest för verkligheten och gjorde andra saker som sjuksystrarna roade mig med. I början fick min syster komma hem ibland hon va mest trött och ville inget göra, jag minns än idag en dag som jag ville ha upp henne ur sängen för att vi skulle ut o rida hon sa som vanligt att -jag orkar inte jag är sjuk! Det jag sa till henne då ångrar jag än idag - men du blir ju aldrig frisk!! Det blev hon heller inte. Mitt sista minne med min syster är när jag kommer in i rummet där hon är isolerad hon kan längre inte prata och sover bara jag jag tar hennes hand och känner att hon kramar den lätt.
Inte långt efter den gången somnar hon in för alltid!
Jag skriver detta idag för jag har förstått att det tynger mig. Det är aldrig någon som vågar prata om henne eller ställer frågor om henne! Jag önskar att ni gjorde det för jag hade behövt prata om det mer! Ett syskon är som din andra hälft förlorar du henne/ honom så förlorar du endel av dig själv! Va rädda om varann bråka inte så mkt ses ofta , i morgon kan det va försent!